Sverige var mellan 1945 och 1972 mycket nära att utveckla en egen atombomb. Arbetet bedrevs under ledning av Försvarets forskningsanstalt (FOA), och även om riksdagen officiellt bara godkände skyddsforskning mot kärnvapen, utvecklades i praktiken ett parallellt vapensystemprogram. Forskningen kombinerade militär strategi, civil kärnteknik och avancerad materialvetenskap – med målet att göra Sverige självförsörjande på hela kedjan från uranbrytning till färdig kärnladdning.
Två hemliga program – S och L
Redan 1948 formaliserades två linjer:
- S-programmet – skyddsforskning, officiellt sanktionerat av riksdagen.
- L-programmet – vapenutveckling, inofficiellt drivet under täckmanteln av utökad skyddsforskning.
FOA:s planer visade att Sverige på cirka tio år kunde bygga en första bomb, följt av en kapacitet att producera upp till 100 taktiska kärnvapen inom en tioårsperiod. Detta krävde kontroll över hela produktionskedjan: uranbrytning i Ranstad, tungvattenproduktion, plutoniumframställning och utveckling av lämpliga leveranssystem som A 32 Lansen och senare Saab 37 Viggen.
1945–1949: Starten och de första planerna
- Augusti 1945 – Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki väcker global uppmärksamhet. Sverige, som just gått ur andra världskriget, inser den strategiska betydelsen av kärnvapen.
- Hösten 1945 – Försvarets forskningsanstalt (FOA) får uppdrag att studera atomvapnens verkan och skydd mot dessa.
- 1947 – AB Atomenergi grundas för att utveckla civil kärnkraft, men även som potentiell teknisk plattform för militära tillämpningar.
- 1948 – FOA presenterar sin första rapport om möjligheten för Sverige att utveckla ett eget kärnvapen inom cirka tio år.
1950–1957: Uppbyggnad och teknisk förberedelse
- 1950–1955 – Uranfyndigheter undersöks, bland annat i Ranstad. Planer för tungvattenproduktion diskuteras med Norge.
- 1954 – USA:s och Sovjets växande arsenaler driver FOA att starta mer omfattande vapenstudier.
- 1955 – Planer tar form för två program:
- S-programmet (skyddsforskning, officiellt tillåtet)
- L-programmet (vapenutveckling, inofficiellt)
- 1956 – Sverige går med i det internationella atomenergisamarbetet “Atoms for Peace” men håller kvar möjligheten till egen vapenteknologi.
- 1957 – Flygvapnet börjar anpassa A 32 Lansen som potentiellt leveranssystem för taktiska kärnvapen.
1958–1962: Intensiv forskning och infrastrukturbygge
- 1958 – Riksdagen förbjuder officiellt militär kärnvapenforskning, men FOA fortsätter “utökad skyddsforskning” som täcker designstudier.
- 1959 – Planer godkänns för byggandet av Ågesta-reaktorn, som utformas så att den kan producera plutonium vid sidan av energi.
- 1960 – Plutoniumlaboratoriet i Ursvik börjar byggas för att kunna separera och analysera klyvbart material.
- 1962 – FOA slutför designstudier för en svensk taktisk atombomb avsedd att fällas från flyg.
1963–1965: Tekniskt genombrott och nästan färdig kapacitet
- 1963 – Ågesta-reaktorn startar, producerar både fjärrvärme och potentiellt vapenplutonium.
- 1964 – FOA rapporterar att en första bomb skulle kunna byggas inom 6–7 år med dåvarande resurser.
- 1965 – Flera källor anger att Sverige hade komponenter för en komplett kärnladdning redo, och endast behövde cirka sex månader extra för att färdigställa vapnet om politiskt beslut togs.
1966–1968: Politisk omsvängning och avtalsbindning
- 1966 – Regeringen beslutar att minska satsningen på kärnvapen till förmån för nya stridsflygplan och konventionellt försvar.
- 1967 – Internationella förhandlingar om icke-spridningsavtalet (NPT) pågår; FOA får order att stoppa all planering för färdigställande av vapen.
- 1968 – Sverige undertecknar NPT, vilket juridiskt binder landet att inte utveckla kärnvapen.
1969–1972: Avveckling
- 1969 – Marviken-reaktorn, som var tänkt att bli central för plutoniumproduktion, avbryts innan den tas i drift.
- 1970–1971 – De sista vapentekniska studierna vid FOA avslutas och omvandlas till nedrustnings- och skyddsforskning.
- 1972 – Plutoniumlaboratoriet i Ursvik stängs. All militär kärnvapenforskning i Sverige upphör.
Efterspel och internationell roll
- Efter 1972 omvandlas den svenska kärnvapenkompetensen till expertis inom nedrustning. Sverige blir en framträdande röst inom FN och internationella förhandlingar, bland annat genom Hans Blix.
- FOA:s tidigare forskning används för att stärka icke-spridningsavtal och tekniska inspektioner i andra länder.
Grunddesign och val av klyvbart material
FOA:s planerade laddning var en implosionsbaserad plutoniumbomb, med målsatt sprängkraft i spannet 5–50 kiloton.
- Val av plutonium berodde på att Sverige satsade på inhemsk plutoniumproduktion i tungvattenreaktorer (Ågesta, planerade Marviken).
- Uran-235 avfärdades tidigt som huvudväg på grund av de höga kostnaderna och politiska riskerna med att bygga anrikningsanläggning.
- Plutoniumet skulle produceras i reaktorns bränslestavar, kylas, transporteras till en återupparbetningsanläggning och där separeras kemiskt i “hot cells”.
Konstruktion – implosionsprincipen
Implosionsdesignen byggde på sfäriskt symmetrisk kompression av plutoniumkärnan med hjälp av en mantel av högexplosiva sprängämnen.
- Spränglinser: avancerade geometrier av sprängämne med olika detonationshastighet för att forma den sfäriska tryckvågen.
- Tamper/reflector: troligtvis en mantel av uran-238 eller beryllium som höll kvar neutroner och fördröjde expansionen, vilket ökade verkningsgraden.
- Initieringssystem: en neutronkälla (troligen polonium-beryllium) som avfyrade en kontrollerad neutronpuls vid maximal kompression.
Kritisk massa och optimering
- Tidiga FOA-studier överskattade plutoniumbehovet (20–50 kg per bomb).
- Med förbättrade implosionslinser bedömdes 5–10 kg plutonium tillräckligt för fullständig kedjereaktion.
- Den lägre plutoniummängden innebar mindre laddningsmassa och enklare integration i flygburna vapen.
Sprängkraft och användningsprofil
- Sprängkraft: 5–50 kt, anpassad för taktisk användning mot fientliga invasionsstyrkor.
- Användning: främst luftbrisader för att skapa maximal tryck- och värmeverkan över ett större område, alternativt markbrisader mot specifika mål.
- Leveranssystem:
- Flygplan A 32 Lansen och senare A 37 Viggen.
- Diskussioner om ubåtsburna torpeder och markbaserade robotar i studieform.
Bränslecykel och självförsörjning
För att garantera att Sverige kunde bygga och underhålla en vapenarsenal utan extern kontroll planerades hela bränslecykeln nationellt:
- Uranbrytning i Ranstad.
- Tungvatten från Norge eller egenproduktion i Ljungaverk.
- Plutoniumproduktion i Ågesta och senare Marviken.
- Återupparbetning och plutoniumseparation i Ursvik.
Reaktorernas roll
- Ågesta (R3): första produktionsreaktorn, gav fjärrvärme och plutonium i liten skala.
- Marviken (R4): tungvattenmodererad, designad för högre plutoniumutbyte, avbröts innan den kunde tas i drift.
Säkerhets- och säkringssystem
- Troliga dubbel- och trippelsäkringar för att förhindra oavsiktlig detonation.
- Mekaniska säkringar, elektriska brytare och armeringssekvenser som bara kunde aktiveras i rätt leveransmiljö.
Planerad produktionsvolym och kostnad
- Målsättning: ca 100 laddningar på tio år.
- Kostnad: 1,1–2,0 miljarder SEK (1960-tals priser), motsvarande 2,7–5 % av försvarsbudgeten.
- Ledtid från politiskt beslut till första färdiga vapen: ca 5,5–7 år beroende på tillgång till tungvatten och plutonium.
Reaktorerna som skulle ge vapenkraft
Två reaktorer var centrala:
- Ågesta (drift 1963) – en kombinerad kraftvärmereaktor och potentiell plutoniumproducent.
- Marviken – planerad för större plutoniumproduktion, men avbröts innan den bränslebelades.
Dessutom byggdes ett plutoniumlaboratorium i Ursvik för separation och hantering av kärnmaterial. Mellan 1945 och 1968 hade FOA tillgång till uppemot 600 gram plutonium och 20 kg uran för forskning, vilket gav landet en latent förmåga att snabbt färdigställa ett kärnvapen om beslut togs.
Internationellt tryck och strategiska vägval
USA följde noga Sveriges program. Genom att sänka priset på anrikat uran-235 minskade man incitamentet att utveckla en egen anrikningskapacitet. Internationella avtal och diplomatiskt tryck, kombinerat med kostnader och opinionsskiften, bidrog till att planerna började avvecklas.
Stödet i opinionen sjönk från cirka 40 % 1957 till runt 21 % 1961, mycket tack vare aktivistgrupper som AMSA (Aktivistgruppen mot svensk atombomb). Regeringen valde också att prioritera flygplansutveckling och konventionellt försvar framför kärnvapen.
Vändpunkten – från vapenkapacitet till nedrustning
1968 undertecknade Sverige icke-spridningsavtalet (NPT), vilket juridiskt band landet från att utveckla kärnvapen. 1972 stängde FOA plutoniumlaboratoriet i Ursvik och all kvarvarande militär kärnvapenforskning avslutades. Istället blev Sverige en framträdande aktör inom internationell nedrustning, med experter från FOA-tiden som bidrog i FN-insatser och förhandlingar.
Tekniska och strategiska detaljer som formade programmet
- Plutoniumbehovet överskattades initialt till 20–50 kg per bomb, men senare forskning visade att 5–10 kg räckte – vilket innebar att programmet hade kunnat nå målet snabbare än beräknat.
- Leveranssystem utformades som taktiska kärnvapen, avsedda att fällas av svenska flygplan mot invasionsstyrkor, snarare än som strategiska stadsmål.
- Forskningens dubbla natur möjliggjorde att teknisk kunskap för militär kärnvapentillverkning kunde inhämtas inom ramarna för civil kärnenergiverksamhet, särskilt via AB Atomenergi.
- Internationella kontakter och försörjningskedjor, bland annat tungvatten från Norge, var en nödvändig del av infrastrukturen, men dessa relationer påverkades av diplomatiska förhandlingar och exportrestriktioner.