Redan 1928 i Stockholm grundades den internationella strålskyddskommissionen ICRP, där svenske fysikern Rolf Sievert blev en centralgestalt. Hans arbete på Radiumhemmet och Karolinska institutet lade grunden för modern strålskyddsforskning. Enheten ”sievert” (Sv) som används för att mäta stråldos är uppkallad efter honom, vilket visar Sveriges starka inflytande på hela det globala strålskyddsarbetet.
Nationell samordning genom NKSSF
Nationalkommittén för strålskyddsforskning (NKSSF), inrättad 1963 under Kungl. Vetenskapsakademien, samlar svenska experter inom medicin, fysik, biologi och teknik för att ge vetenskapliga råd om både joniserande och icke-joniserande strålning. Kommittén är ett viktigt remissorgan och fungerar som länk mellan forskning och myndighetsbeslut.
Strålsäkerhetsmyndighetens forskningsprojekt
Sedan 1992 har Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) finansierat omfattande forskning kring svåra reaktorolyckor, inklusive härdsmältor. Projekten APRI vid KTH och Chalmers har tagit fram modeller för hur reaktorinneslutningar kan hålla vid extrema påfrestningar. Myndigheten är även aktiv i EU-projekt som RadoNorm, där Stockholms universitet undersöker radonexponering och kombinationseffekter mellan olika typer av strålning.
Universitetens spetsforskning om strålning
- Lunds universitet – Medicinsk strålningsfysik utvecklar nya metoder inom diagnostik och terapi med joniserande strålning, arbetar med strålskydd för både patienter och personal samt utvecklar beredskapsplaner vid strålningsolyckor.
- Göteborgs universitet – Omgivningsradiologi kartlägger radioaktiva ämnen i miljö och livsmedel, utvecklar mätmetoder och gör helkroppsmätningar vid misstänkt intern kontaminering.
- Stockholms universitet – Biologiska effekter av låga doser leds av professor Andrzej Wojcik. Forskningen visar att kombinerad exponering av alfa- och gammastrålning kan ge större biologisk skada än summan av var och en, vilket utmanar nuvarande riskbedömningar.
Innovativ stråldosmätning med hushållssalt
En forskargrupp vid Lunds universitet, ledd av doktoranden Lovisa Waldner, har visat att vanligt bordssalt kan fungera som en effektiv och billig dosimeter. Med optiskt stimulerad luminiscens (OSL) kan saltpellets registrera även mycket låga stråldoser och behålla en stabil signal över lång tid. Metoden kan användas i både forskning och katastrofberedskap.
Stråldoser i det svenska samhället
En genomsnittlig svensk utsätts för cirka 5 mSv per år. Av detta kommer runt 1 mSv från naturlig bakgrundsstrålning, som varierar beroende på berggrund och höjd över havet. Flygpersonal kan få upp till 6 mSv/år på grund av kosmisk strålning, medan vissa yrkesgrupper inom gruvdrift och kärnkraft kan exponeras för betydligt högre nivåer.
Svensk forskning om kombinationseffekter och riskbedömning
Nya studier från Stockholms universitet visar att kombinationseffekter mellan olika typer av joniserande strålning är mer komplexa än tidigare trott. Resultaten kan komma att påverka framtida gränsvärden och skyddsåtgärder, både i Sverige och internationellt.
1895 – Röntgenstrålningens upptäckt
Wilhelm Conrad Röntgen upptäcker röntgenstrålningen. Nyheten når snabbt Sverige och blir startskottet för medicinsk och teknisk användning av joniserande strålning.
1896 – De första strålskyddsriktlinjerna
Bara månader efter upptäckten av röntgenstrålning publiceras internationella rekommendationer för strålsäkerhet – Sverige följer utvecklingen noga och tidiga sjukhus inför skyddsåtgärder.
1928 – Internationella strålskyddskommissionen (ICRP) grundas i Stockholm
Stockholm står värd för bildandet av ICRP. Svenska fysikern Rolf Sievert blir en av huvudpersonerna och lägger grunden till dagens globala strålskyddsnormer.
1929 – Biologisk strålningsforskning vid Radiumhemmet
Rolf Sievert anställer biologen Arne Forsberg för att studera biologiska effekter av strålning. Detta markerar starten för systematiska svenska studier av strålskador.
1940–1950-talet – Svensk strålningsfysik utvecklas
Sverige stärker sin forskning inom medicinsk fysik och strålskydd. Sievert-enheten (Sv) införs som internationell standard för att mäta stråldos.
1963 – Nationalkommittén för strålskyddsforskning (NKSSF) bildas
Under Kungl. Vetenskapsakademien inrättas NKSSF som tvärvetenskapligt råd och remissinstans för strålskyddsfrågor.
1970–1980-talet – Miljö- och hälsostudier
Forskningen breddas till att omfatta naturlig bakgrundsstrålning, radon i bostäder och effekter på miljö och livsmedel. Göteborgs universitet utvecklar avancerade mätmetoder för nedfall och intern kontaminering.
1986 – Tjernobylolyckan
Radioaktivt nedfall över Sverige leder till omfattande mätningar och forskning. Helkroppsmätningar och livsmedelskontroller införs i stor skala. Svenska forskare får en nyckelroll i internationella studier om långtidseffekter.
1992 – Strålsäkerhetsmyndighetens forskningsfinansiering startar
SSM börjar finansiera projekt om reaktorsäkerhet och härdsmältor, bland annat APRI-projekten vid KTH och Chalmers.
2000-talet – Radon och lågdosexponering
Stockholms universitet inleder banbrytande studier om hur alfa- och gammastrålning samverkar biologiskt, med resultat som utmanar tidigare riskbedömningar.
2020 – RadoNorm-projektet
Svenska forskare deltar i EU-projektet RadoNorm för att studera radonexponering och kombinationseffekter mellan olika typer av joniserande strålning.
2021 – Innovativ mätmetod med bordssalt
Lunds universitet visar att vanligt hushållssalt kan användas som billig och effektiv dosimeter via optiskt stimulerad luminiscens (OSL), vilket öppnar nya möjligheter för strålningsövervakning.
Idag – Tvärvetenskapliga satsningar
Svensk forskning om joniserande strålning bedrivs vid bland annat Lunds universitet, Göteborgs universitet och Stockholms universitet. Fokus ligger på medicinska tillämpningar, miljöövervakning, reaktorsäkerhet och förbättrade riskmodeller för låga doser.